Kemoterapi – Selektiv förgiftning av cancerpatienten

Christer Sundqvist

I sin senaste bok ”The Cancer Code: A Revolutionary New Understanding of a Medical Mystery” (2020) [1] har läkare Jason Fung i ett intressant kapitel berättat historian kring kemoterapi. Nu följer en sammanfattning av Dr Fungs text och några ytterligare tankar från oss. Den utmärkta boken av Fung rekommenderas starkt.

 

Selektiva toxiner

Typiska läkemedel mot cancer är kemoterapeutiska medel (cytostatika) som har för avsikt att förstöra de maligna cellerna. Cytostatiska preparat hämmar celldelningen och orsakar därmed celldöd. Läkemedel kan ges för att minska eller förstöra en befintlig tumör och för att motverka en malign tumör [2].

 

Cytostatiska preparat påverkar alla celler, även den friska vävnaden angrips. Men cancerceller delar sig ofta mycket snabbare än normala celler, vilket gör cancerceller särskilt känsliga för kemoterapi. I friska celler blir effekten av cellgifterna mildare och friska celler återhämtar sig också snabbare efter behandlingen. Celltoxiner har något mindre betydelse i cancervården eftersom nya biologiska läkemedelsbehandlingar har utvecklats. Cytostatika används dock fortfarande i stor utsträckning.

 

Jason Fung börjar sin resa in i kemoterapins historia med att påpeka att det började 1935. Det var nödvändigt att hitta en logisk lösning för att motverka utspridd cancer. Vad sägs om ”kemoterapi”, ett systemiskt, selektivt toxin, som förstör cancerceller var de än gömmer sig men som lämnar normala celler relativt oskadda? Ett metodiskt program påbörjades för att hitta lämplig cancermedicin bland mer än tre tusen kemiska föreningar. Bara två föreningar tog sig ända till kliniska försök, och båda försöken misslyckades på grund av att föreningarna var alltför giftiga. Att hitta ett selektivt toxin mot cancer var ingen lätt uppgift på 1930-talet och det är det fortfarande inte.

 

Ett genombrott

Genombrottet kom via en osannolik händelse: dödligt giftiga gaser som användes under första världskriget visade sig vara användbara mot cancer. Kväverik senapsgas, uppkallad efter sin svaga pepparlukt, användes första gången i Tyskland år 1917. Senapsgasen utvecklades av Fritz Haber, den genialiska kemisten och vinnaren av Nobelpriset 1918. Han visade att denna dödliga gas absorberades genom huden, gav upphov i blåsor och orsakade brännskador på lungorna. Offren dog långsamt för det tog upp till sex veckor att slutföra resan mot döden.

 

Intressant i detta sammanhang är att senapsgas har en märklig egenskap att selektivt förstöra vissa delar av benmärgen och den tar kål på de vita blodkropparna. Med andra ord är det fråga om ett selektivt gift. Två läkare vid Yale University antog att detta selektiva gift kunde användas terapeutiskt för att döda onormala vita blodkroppar i cancer, det som kallas för non-Hodgkins lymfom. Efter framgångsrika djurförsök testade läkarna sin teori med en frivillig cancerpatient numera endast känd med sian initialer, J.D. Denna fyrtioåtta år gamla man led av avancerad, strålningsresistent lymfom med tumörer i käken och bröstet så stora att han inte kunde svälja och inte heller lägga sina armar i kors. När ingen annan vård fanns tillgänglig gick han med på den hemliga experimentella behandlingen.

 

I augusti 1942 fick J.D. den första dosen senapsgas, då enbart känt som ”ämnet X.” Den fjärde dagen började han visa tecken på förbättring. Under dag tio hade cancern nästan helt försvunnit. Återhämtningen var nästan mirakulös, men en månad senare kom lymfomet tillbaka och den 1 december 1942 fanns det bara ett ord i J.D:s patientjournal: ”Död”. Ändå ansåg man att det var en bra start på kemoterapins era. Det gick att bevisa att metoden kunde vara effektiv. Behandlingen som sedermera kallades för kemoterapi hade sålunda sett dagsljuset, även om krigscensuren innebar att resultaten inte publicerades förrän 1946. Derivat av senapsgas, såsom klorambucil och cyklofosfamid används fortfarande idag som kemoterapeutiska preparat.

 

Antifolaterna anträder scenen

En annan form av kemoterapi utnyttjade fenomenet kring folsyrans ämnesomsättning. Folsyra är en av de essentiella B-vitaminerna och krävs för produktion av nya celler. När kroppen har brist på vitaminet kan nya celler inte produceras, vilket påverkar snabbt växande celler som cancer. År 1948 idkade Sidney Farber, en patolog vid Harvard Medical School, banbrytande verksamhet när det gällde användningen av folsyrablockerande läkemedel vid behandling av vissa typer av leukemi hos barn. Återhämtningen var spektakulär och cancern smälte helt enkelt bort. Men cancern skulle tyvärr alltid dyka upp på nytt.

 

Utvecklingen av kemoterapi gick vidare. Under 1950-talet bevittnades några anmärkningsvärda framsteg mot några sällsynta cancerformer. Dr Min Chiu Li, en forskare vid National Cancer Institute, rapporterade år 1958 att en behandling med kemoterapi hade botat flera fall av koriokarcinom, en tumör i moderkakan. Få forskare trodde på honom, och han ombads att lämna sin anställning vid NCI när han envist fortsatte att använda sina ”galna” nya behandlingar. Han återvände till Memorial Sloan-Kettering Hospital i New York, där hans insikter i kemoterapi senare skulle godkännas för koriokarcinom och även metastaserad testikelcancer.

 

Giftblandningar

Utvecklingen av flera olika typer av kemoterapi gick vidare. Om ett gift inte räckte, varför inte kombinera flera gifter i en kemisk cocktail som ingen cancercell ka tåla? I mitten på 1960-talet hade doktorerna Emil Freirich och Emil Frei använt en kombination av fyra läkemedel åt barn med leukemi, vilket så småningom gav ökad remission ända upp till det oväntade 60 procent. Remissionsgraden för avancerad Hodgkins sjukdom ökade från nästan noll till nästan 80 procent. År 1970 ansågs Hodgkins lymfom vara en till stor del en sjukdom, som kunde botas. Det såg bra ut. Kemoterapi hade tagit ett kliv från “gift” till verklig “läkemedelsbehandling”.

 

De flesta kemoterapimedicinerna är selektiva gifter som företrädesvis dödar snabbt växande celler. Eftersom cancerceller växer snabbt är de särskilt känsliga för kemoterapi. Om man har tur hinner man ta död på cancern innan man dödar patienten. Snabbväxande normala celler, såsom hårsäckar och slemhinnor i magen och tarmarna påverkades starkt av kemoterapin, vilket ledde till de välkända biverkningarna i form av skallighet och illamående/kräkningar.

 

Konstiga saker och en ny upptäckt

För att maximera effekten av kemoterapi rekommenderar onkologer ofta att cancerpatienten äter ohälsosam mat utan vitaminer och antioxidanter. Detta dunkla råd skall förmodligen göra cancerceller mera utsatta för de toxiska effekterna av kemoterapi. Detta råd kommer med en fruktansvärd avigsida: Ohälsosam mat orsakar massiva hälsoproblem och gör immunsystemet mera sårbart.

 

Lovande resultat har uppnåtts genom att kombinera kemoterapi med syrebehandling under högt tryck [3]. Tillväxten av cancerceller påverkas kraftigt av den extra dosen syre och de blir därmed lättare offer för kemoterapin. Om vävnaderna får en god syretillförsel kan det skapas ogynnsamma tillväxtförhållanden för cancerceller [4], men friska celler gillar extra syre och blir hela tiden stegvis bättre i kampen mot de toxiska effekterna av kemoterapi.

 

Referenser:

 

[1] Jason Fung. The Cancer Code: A Revolutionary New Understanding of a Medical Mystery. Harper Wave, 2020

 

[2] Christer Sundqvist. Cancerdrugs. Petrafoundation 21.9.2020 https://petrafoundation.com/en/cancerdrugs/

 

[3] Changlin Qian, Hua Liu, Jie Zhang, Zhiyong Shen. The efficacy and tolerance of high pressure oxygen combined with chemotherapy in postoperative patients with advanced gastric cancer. Translational Cancer Research 7(3):489-494, 2018 https://www.researchgate.net/publication/326023611_The_efficacy_and_tolerance_of_high_pressure_oxygen_combined_with_chemotherapy_in_postoperative_patients_with_advanced_gastric_cancer

 

[4] Christer Sundqvist. The Cancer Cell is Different. Petrafoundation 3.11.2020 https://petrafoundation.com/en/the-cancer-cell-is-different/

 1,675 visningar

Strålbehandling

Strålningsterapi ges vanligen för att komplettera det kirurgiska ingreppet och för att minska risken för lokal spridning. I vissa cancerformer kan det räcka med strålbehandling utan kirurgi. Strålningsterapi utnyttjar radioaktiv strålning som förstör

Cancermediciner

Typiska cancermediciner är cytostatika (cellgifter, kemoterapi), som avser att förstöra de maligna cellerna. Cytostatika hämmar celldelningen och orsakar därmed celldöd. Cancermediciner kan ges för att minska eller förstöra en befintlig tumör och fö